Två kvinnor möts på ett hotell. De har bokat varsitt enkelrum. Hotellet har bara två stjärnor och personalen lyser med sin frånvaro. Hur länge ska man egentligen behöva vänta på att få checka in? En kvart eller ett helt liv?
Det är utgångspunkten för Lolo Amble-Naess Bara två stjärnor, ett drama på gränsen till komedi och ett yrvaket drömspel om längtan, minnen och behovet av att börja om.
Paula och Ninni kommer till den övergivna hotellreceptionen med olika sorters bagage. Det ena går att bära, det andra är betydligt svårare att ställa ifrån sig. Medan väntan drar ut på tiden tränger det förflutna in i nuet. Vad innebär det egentligen att vara övergiven? Och vad gör man när livet inte blev som man tänkt sig?
”Jag vill ha en tom väska när jag får mitt eget rum. Jag vill börja om utan bagage.”
Men kan man checka in till ett nytt liv utan sitt gamla bagage?
Amble-Naess rör sig skickligt mellan det vardagliga och det absurda. Situationen är stundtals komisk, men under humorn finns en mörkare underton: rädslan för att livet ska ha gått förbi, längtan efter något annat och frågan om vad vi egentligen väntar på.
Lolo Elwin och Natalie Sundelin har ett fint samspel. Deras karaktärer, Paula och Ninni, är både motsatser och spegelbilder, och deras samtal rör sig mellan bekännelser, livsfilosofi och nästan hobbypsykologiska analyser vilket bjuder publiken på både skratt och reflektioner. Mikaela Ramels regi låter det drömlika och absurda ta plats utan att berättelsen helt tappar fotfästet.
Ibland blir de stora frågorna kanske något för tydligt formulerade, men när föreställningen låter situationen och skådespelarna tala själva uppstår både humor och vemod.
Bara två stjärnor är ingen storstilad hotellvistelse. Men i den anspråkslösa receptionen ryms ganska stora frågor: Vad gör vi med livet vi redan levt? Vad längtar vi efter? Och vad skulle vi själva vilja packa ur väskan om vi fick chansen att checka in på nytt?
