Det är något märkligt med vår tid. Vi är mer uppkopplade än någonsin. Vi vet vad alla gör, var de är och exakt hur fantastiskt deras liv ser ut på bild. Ändå står man där en dag, mitt i allt detta och tänker : “Men varför är det så tyst?”
Jag har nyligen tagit ett beslut. Ett sådant där vuxet, klokt beslut som man är väldigt nöjd med i teorin. Jag ska jobba lite mindre, vara hemma mer, leva mer i det som faktiskt är livet, inte bara det som händer mellan applåder, flygplatser och “tack så mycket”. Underbart, tänkte jag. Och det är det. Men det är också väldigt tyst ibland. För jag är äldre än min man. Han är mitt i livet, mitt i karriären, mitt i tempot. Jag älskar att se det. Jag är både stolt och imponerad. Men det betyder också att när jag är hemma så är han ofta inte det. Där står man. Med tid, med lugn och med en ganska tydlig känsla av: “Jaha vad gör jag nu då?”
Det var där jag fick en liten, låt oss kalla det insikt. Mitt sociala liv hade, utan att jag riktigt märkt det, blivit mitt arbete. Mina möten, mina skratt, mina relationer. Ja allt fanns där! Men i det där stilla, vardagliga livet där var det plötsligt ganska glest. Inte tomt. Men glest. Så jag gjorde något mycket modigt (det kanske inte låter så dramatiskt, men tro mig, det var det). Jag gick till gymmet.
Låt mig säga så här: Att gå in på ett gym utan att ha en roll, utan att vara “Tony Irving”, utan att leverera någonting…det är en utmärkt övning i ödmjukhet. Jag kände mig som en statist i någon annans film. Lite felplacerad, lite för medveten om mig själv och med absolut noll koll på vem som brukar prata med vem. Och ja… jag letade säkert efter mina glasögon också, de satt förmodligen på huvudet 🙂 Men, och det här är viktigt, jag gick tillbaka. Sakta, sakta började något hända. En nick, ett leende, ett litet “hej igen” och där mina vänner…där börjar livet hända. Inte i det stora. Utan i det lilla.
Jag har också nyligen varit på 60plus Mässan i Uppsala. Där såg jag något som verkligen berörde mig. En plats där ingen behövde förklara sig. En plats där ingen behövde prestera. En plats där gemenskap inte var en bonus utan själva poängen. På mässan slog det mig :“Men det är ju så här det ska vara”. För ensamhet bryts inte av fler följare. Den bryts av fler möten. Riktiga möten. Med riktiga människor. Som också kanske står där och tänker: ”Ska jag våga säga hej?”. Vi säger ofta att festen börjar vid 60. Och jag håller med, verkligen, men låt oss vara ärliga och det här säger jag med all kärlek: ”Ingen fest blir rolig om alla står kvar i hallen”. Någon måste ta första steget. Någon måste gå in i rummet och säga: ”hej!”. Le lite. Kanske till och med våga dansa. Och ja – det kan kännas ovant. Lite stelt, lite som första dagen i skolan igen. Men vet ni vad? Det är exakt där det börjar. Så till dig som läser detta och känner igen dig, bara lite, du är inte ensam. Vi är många som står där ibland. Men du har också något fantastiskt i dig. Nämligen möjligheten att ta första steget. Gå dit, stanna kvar och kom tillbaka en gång till. För någonstans mellan första steget och tredje gången du går dit då händer det. Då lossnar det, då skrattar man lite mer, då känns det lite lättare och då – först då –börjar festen på riktigt.
För festen börjar inte när musiken startar, den börjar när du vågar ta första steget.
