Då var då
En personlig berättelse om ledarskap, press, sjukdom och fotboll.
Det har gått tio år sedan Janne Andersson klev in i rollen som svensk förbundskapten. Ett decennium fyllt av toppar och dalar, där segrar mot fotbollsgiganter som Frankrike, Italien och Spanien står i stark kontrast till tyngre stunder som nederlaget mot Azerbajdzjan. Nu väljer han att berätta sin historia –på sitt sätt.
Boken är inte en traditionell biografi. Istället bygger den på dagboksanteckningar från en intensiv period i livet, nedskrivna på post-it-lappar och i kollegieblock, ofta mitt i händelsernas centrum. Tillsammans med Henrik Johnsson, som intervjuade honom vid 28 tillfällen mellan landslagssamlingarna, skrevs berättelsen fram.
– Jag gillar inte att älta det som varit. Det här är vad jag sa och tänkte där och då. Ibland kan jag läsa något och tänka: Tänkte jag verkligen så? Men det är också det som gör det äkta, säger han.
Boken tar ett ovanligt grepp. Den börjar där hans tid som förbundskapten slutar och rör sig sedan bakåt i tiden. Ett slags “Benjamin Button”-struktur som låter läsaren förstå slutet innan resan dit beskrivs.
Rollen och människan
Under sina år i offentligheten blev han en av Sveriges mest kända idrottsledare. Men för honom har det alltid varit avgörande att skilja på rollen och personen.
– Jag är en vanlig människa med ett ovanligt jobb. Resultaten definierar inte mitt värde som person.
Att hålla isär dessa två världar var en medveten strategi, särskilt i tider av hård kritik. Han valde ofta att stänga ute bruset.
– Jag läser inte allt som skrivs. Jag har själv varit på matchen, jag vet vad som hände.
Samtidigt fanns baksidor. Att ständigt vara påpassad kunde bli påfrestande, och i perioder led han av att konstant vara iakttagen. Hörlurar blev ett knep för att kunna handla i mataffären ifred.
– Då tror folk att jag är i ett samtal och låter mig vara ifred.
Ändå betonar han att möten med människor nästan alltid varit positiva. Det gäller för tiden som tränare för Halmstad BK, IFK Norrköping och landslaget.
Press, prestation och de stora matcherna
Att vara förbundskapten innebär att leva med ständig press. Varje match blir ett kvitto på arbetet.
– En match är som ett examensbevis. Det är sällan roligt under tiden, man är helt uppgiftsorienterad. Först efteråt kan man analysera och andas ut.
Och visst fanns de där ögonblicken som vägde upp all press. Att slå nationer som Frankrike, Italien och Spanien är minnen han bär med sig.
– Vi var lilla Sverige med spelare från mindre ligor, och ändå kunde vi gå så långt. Det var fantastiskt kul.
Relationer och respekt
En central del av ledarskapet handlade om relationer, inte minst med lagets största profiler. Han återkommer ofta till vikten av respekt och tydlighet, särskilt i situationer där viljor och förväntningar krockar. Relationen med Zlatan Ibrahimović är kanske det tydligaste exemplet, och också ett av de mest omtalade, men samtidigt mest missförstådda.
När Janne tillträdde som förbundskapten stod det klart att Zlatan ville avsluta sin landslagskarriär efter EM i Frankrike 2016, ett beslut som respekterades fullt ut.
– När en spelare på högsta nivå säger att han behöver kliva av, då ska det respekteras. Den pressen de lever under är enorm.
Samtidigt drev både media och opinionen på för en comeback, vilket skapade ett yttre tryck som ibland förstärkte bilden av en konflikt. I själva verket handlade deras relation om något annat. Rak kommunikation och ömsesidig respekt. Efter ett avgörande samtal i Milano kunde de lägga tidigare spänningar bakom sig och hitta en gemensam grund.
– Efter vårt första riktiga samtal i Milano, kände jag att vi kunde lägga saker bakom oss. Där började något nytt.
Med tiden utvecklades det som först kunde uppfattas som en ansträngd relation till något starkare, byggt på dialog och förståelse. Han beskriver Zlatan som en lojal lagspelare, en person som ställde höga krav, både på sig själv och sin omgivning. Och som, trots sin stjärnstatus, visade ett starkt engagemang för laget när det verkligen gällde.
Beskedet som förändrade allt
Mitt i uppladdningen inför VM 2018 kom ett besked som förändrade tillvaron. Ett ultraljud visade tecken på prostatacancer.
– Jag minns dagen väldigt tydligt. Det var den 22 maj 2018, när VM-truppen skulle ha sin första samling. Min läkare Andreas gav mig klartecken att genomföra mästerskapet som planerat. Behandlingen kunde inledas efter mästerskapet och jag valde att lita på honom. Men oron fanns där, särskilt när jag var ensam.
– Jag läste mycket och tänkte: Kommer jag dö? Kommer jag bli en annan människa? Det var tufft, det ska jag erkänna. Framförallt på själva VM när jag mellan matcherna satt på sitt hotellrum ensam. Då kom jobbiga tankar. Ibland kunde jag till och med bli förbannad: Varför fick jag den här sjukdomen?
Livet efteråt – frihet och nya vägar
När tiden som förbundskapten var över stängde han en dörr och öppnade flera nya. Idag beskriver han sin vardag som fri och stimulerande.
Han engagerar sig i olika organisationer, håller föreläsningar, sitter i bolagsstyrelser och fungerar som mentor för både företagsledare och idrottsprofiler.
– Efter att ha jobbat efter andras agendor i så många år är det en enorm frihet att själv bestämma över sin tid.
Samtidigt vill han använda sina erfarenheter till något större. Som ambassadör och förespråkare för hälsa riktar han en tydlig uppmaning till män:
– Kolla prostatan, särskilt om du är över 60 och har cancer i släkten. Upptäcks det i tid kan det gå bra. Jag är ett levande exempel på det.
Att njuta av livet
När han nu blickar framåt är det med en enkel men tydlig filosofi:
– Gör det du vill. Jobba om du vill, var ledig om du vill. Njut av livet!
Och kanske är det just det som är bokens huvudbudskap. Inte resultaten, rubrikerna eller kritiken utan i insikten om vad som faktiskt betyder något i livet.
Boken Då var då går att köpa på:
