Det är en dag i april när vi når Gudrun Schyman. Samtalet går till Simrishamn, där havet möter ett av landets mest aktiva föreningsliv och där hon själv, efter mer än fem decennier, fortfarande är djupt engagerad i samhällsfrågor.
Allt började på 1970-talet.
– Jag gick på ett möte med Folket i Bild Kulturfront av ren nyfikenhet och blev kvar. Och som det ofta var i folkrörelserna fick man uppgifter direkt.
Det blev startpunkten för ett liv i rörelse mellan politik, folkbildning och aktivism.
Två ben – hela livet
Genom åren har hon kombinerat partipolitik med ett brett engagemang i folkrörelser.
– Jag har nästan alltid haft två ben att stå på. Ett i partiet och ett i folkrörelsen.
Det är ingen slump.
– Jag går inte in i ett parti för att få en identitet. Jag går in för att få något gjort. Fungerar det inte, då får man hitta andra vägar.
Demokratin, menar hon, är en verktygslåda.
– Och vi måste använda alla verktyg som finns.
En tid som oroar
När samtalet glider över i nutid blir tonen mer allvarlig.
– Klimatkrisen oroar mig mest. Men den hänger ihop med krig, militarisering och en utveckling där utsläppen fortsätter att öka, trots att vi vet vad som krävs.
Hon menar att politiken ofta missar allvaret.
– Det här är inte en höger- eller vänsterfråga. Det är en existentiell fråga. Klimatet måste komma först.
Samtidigt ser hon en annan utveckling som bekymrar henne:
– Demokratin försvagas. Och när den gör det, öppnas dörren för extremism och tillbakagång – inte minst när det gäller jämställdhet.
Samtalen som förändrar
Men lösningen, enligt henne, börjar inte bara i politiken – utan i det nära.
– Vi måste prata mer med varandra. Vid köksborden.
Det är där, menar hon, som verklig förståelse kan växa fram.
– Där möts generationer. Där kan vi dela erfarenheter och ställa frågor utan prestige.
Hon återkommer till vikten av att de som varit med länge tar ansvar.
– Vi som har levt igenom förändringar vet att det går att påverka. Den erfarenheten måste vi föra vidare.
Ett liv av engagemang
Idag fortsätter hon sitt arbete, som föreläsare, kommunpolitiker och initiativtagare till lokala rörelser.
– Om jag inte höll på, skulle jag inte orka se vad som händer i samhället.
Engagemanget är inte en börda. Det är en drivkraft.
– Det är så jag hanterar världen.
En tydlig uppmaning till 60plussare
Mot slutet av samtalet vänder hon sig direkt till dem som delar hennes livserfarenhet , den generation som varit med och format mycket av det samhälle vi lever i idag.
– Prata med varandra. Prata med era barn och barnbarn. Dela era erfarenheter.
Hon pausar, innan hon fortsätter:
– Många har tystnat. Man tänker att det blir obekvämt, eller att det inte spelar någon roll. Men det gör det.
Det handlar inte om att ha alla svar utan om att bidra.
– Vi bär på kunskap om hur förändring faktiskt går till. Den får inte gå förlorad.
Hon beskriver det som ett ansvar men också som en möjlighet.
– Vi har verktygen. Vi har erfarenheten. Och vi har fortfarande tid att använda dem.
Första maj – i det lilla
När vi frågar hur hon själv firar första maj kommer svaret med ett leende:
– Jag sätter potatis.
En stillsam tradition, långt från demonstrationståg.
– Det är något fint i det. Att göra något konkret. Att sätta något i jorden och se det växa.
Kanske är det också en bild av det hon återkommer till genom hela samtalet:
Att förändring börjar nära.
I samtalet.
I handlingen.
I viljan att fortsätta.
– Vi har inte tid att ge upp, säger hon.
Och tillägger:
– Särskilt inte vi som har så mycket att bidra med.
Gudrun Schyman, 77 år. Idag kommunpolitiker i Simrishamn via partiet Klimatalliansen.
Föreläser också just nu om: Att vara människa i en omänsklig tid.
