På Uppsala stadsteater blir Lena Anderssons Studie i mänskligt beteende en föreställning där samtalet är både drivkraft och begränsning.
Det är en uppsättning som konsekvent väljer bort det dramatiska till förmån för det analyserande. Relationer dissekeras i realtid, där människor försöker förstå varandra men lika ofta fastnar i sina egna tolkningar. Resultatet är intellektuellt skarpt, men emotionellt mer återhållet.
Styrkan ligger i detaljerna. Skådespeleriet bygger på små skiftningar i tonfall, pauser och blickar, där en sekunds tystnad kan förändra hela laddningen i ett samtal. När det fungerar som bäst uppstår en precis, nästan obehaglig närvaro. Samtidigt förstärker snabba rollbyten med enkla attribut en medveten distans till berättelsen.
Scenografin är avskalad, med en snurrande scen som effektivt förflyttar oss mellan olika rum och situationer. Ljus och ljud markerar snarare skiften än fördjupar dem, vilket bidrar till en medveten distans. En form av verfremdungseffekt där publiken hålls kvar som betraktare snarare än deltagare.
Den intellektuella skärpan är tydlig, men den blir också föreställningens begränsning. Den strukturerade distansen gör att engagemanget ibland tunnas ut, särskilt i de längre samtalssekvenserna där rytmen planar ut.
Det är först i slutet, när föreställningen bryts av en enkel sång, som något släpper. För ett ögonblick blir de många rösterna mindre analyserade och mer mänskligt samlade. Studie i mänskligt beteende lämnar därför efter sig en tydlig tanke snarare än en stark emotionell upplevelse. En föreställning som är mer intressant att reflektera över än att dras med i.
Läs mer om föreställningen här!
