Det är märkligt hur livet fungerar.
Under nästan 30 år har jag varit engagerad i olika ideella uppdrag. Styrelser, föreningar, projekt, möten, tävlingar, människor, ansvar. Det har varit en stor del av mitt liv och min identitet.
Men nyligen började jag medvetet säga ifrån mig flera av dessa uppdrag för att släppa fram en ny generation. Och det kändes helt rätt.
Trodde jag.
För det jag inte riktigt hade förstått var hur mycket av mitt sociala liv som faktiskt var kopplat till alla dessa uppdrag. Plötsligt försvann inte bara möten och ansvar, utan även stora delar av min vardagliga gemenskap.
Det blev väldigt tydligt hur lätt det är att blanda ihop ”att vara behövd” med att faktiskt ha ett socialt sammanhang. Jag upptäckte att jag behövde börja om lite. Skapa en ny umgängeskrets som inte byggde på prestation, arbete eller roller. Och om jag ska vara ärlig är det ganska läskigt när man passerat 60.
Man tror ofta att alla andra redan har sina grupper, sina middagar, sina gamla vänner och sina färdiga liv. Att det bara är en själv som känner sig lite ensam mellan varven.
Men så kom gymmet in i bilden.
En dag slängde jag ur mig lite spontant:
”Är det någon som vill ta en bärs någon dag?”
Och direkt fick jag napp.
Plötsligt satt vi där, människor i olika åldrar som egentligen inte hade särskilt mycket gemensamt. Vi jobbade med olika saker, levde olika liv och hade helt olika bakgrund.
Men det visade sig att vi hade en sak gemensamt:
Vi behövde också en gemenskap.
Det fascinerade mig.
För jag hade nog tittat på andra och tänkt att de minsann hade sina liv helt ordnade. Att det bara var jag som behövde hitta nya människor omkring mig.
Men där satt vi allihop.
Lite mitt i livet. Lite mellan gamla sammanhang och nya kapitel.
Och det som verkligen slog mig var hur lite som egentligen krävs för att bryta isen. En enkel fråga. En spontan kommentar. Ett litet modigt ögonblick.
Jag tror dessutom att jag själv hade en liten rädsla i kroppen. Att människor skulle tänka:
”Jaha, där kommer någon TV-kändis som tror att han är märkvärdig.”
Men sanningen blev precis tvärtom.
När man vågar vara mänsklig istället för perfekt händer något. Fasaderna spricker lite. Folk slappnar av. Och plötsligt börjar riktiga samtal uppstå.
Det där tror jag att många över 60 känner igen sig i, även om vi sällan pratar om det.
Vi pratar mycket om pension, ekonomi och hälsa. Men ganska lite om vad som händer med våra sociala nätverk när livet förändras. När jobbet försvinner. När uppdrag avslutas. När barnen flyttar. När gamla sammanhang inte längre är lika självklara.
Då måste man ibland våga börja om.
Och kanske är det just där ett nytt kapitel börjar. Inte genom stora planer – utan genom att någon vågar säga:
”Ska vi ta en öl någon dag?”
