Om mig:
Stack från skolan när jag var femton, jobbade i åtta år, pluggade fram till en doktorsexamen i zoologi 1983. Forskade på läkemedel tre år.
Flyttade till Sydafrika och forskade som zoolog i tio år. Kom hem 1996, Sadlade om till gymnasielärare i kemi, biologi, miljökunskap. Stod ut tio
år. Startade företaget Alingo, svensk-/engelsk skriv- och språkservice, där jag språkgranskade och redigerade vetenskapliga artiklar till svenska
forskare. Ändrade en och annan felaktig kemisk reaktionsformel av bara farten. Och någonstans där mot slutet började jag skriva fiktion istället
för fakta. Med undantag för en biografi över mitt något äventyrliga liv.
Författarskapet
Jag har förvisso skrivit mängder, men det har varit vetenskapliga artiklar och numera handlar det om spänningslitteratur. Där har jag inte åstadkommit några mängder. Än. Min första deckare skrev jag tillsammans med Louise Bonta. Den fick namnet Veronicas Catering och är en deckare med humoristiska inslag som utspelade sig i Norrköping. När Deckarloggs Bengt Eriksson läst den krävde han att Veronica skulle flytta ner till Skåne. Den finns som tryckt bok och e-bok (Idus förlag).
Men när vi började skriva nästa del i serien, förlade vi handlingen till ett kryssningsfartyg. Efter tämligen många omskrivningar kände Louise att hon tröttnat. Vi kunde inte riktigt enas om skrivstilen. Jag tog över manuset och Louise började skriva annat. Men hon är fortfarande mitt bollplank, en ovärderlig resurs. Resultatet blev Temakryssningen. Utgiven som ljud- och e-bok av Lind & Co. Alltså ingen pappersbok. Det sörjer jag som är hörselskadad och faktiskt inte har lyssnat på den.
Jag har även skrivit några noveller, till exempel ”Femtioårskalaset” i antologin ”Överraskningen” (Förlaget KommunikationsNyckeln) och
”Omaka par” i antologin ”En yngre man” (Joelsgården Förlag). Just dessa två är inspirerade av novellsamlingen ”A twist in the Tail” av Jeffrey Archer.
Nu är jag igång med nästa deckare och den har fått arbetsnamnet Konstrundan. Eller – Mordet på bajamajan. Men det är nog ingen säljande titel, misstänker jag. Och nu har jag lydigt följt Bengt Erikssons krav. Huvudkaraktären, Karolina, har fått flytta ner till Tolånga. Faktiskt har hon haft fräckheten att flytta in i mitt hus. Som blivit snäppet större i och med det. Under skrivandets gång fick jag en ny insikt.
Det finns ett uttryck när det gäller skrivande: Gräv där du står. Och det är ju smart. Att utgå från något man har god kunskap om. Till exempel sig själv. Jag tog till mig det och lät huvudpersonen Karolina få min egen bakgrund. Hon är forskare i grunden och har samma kunskaper som jag, dvs kemi och biologi. Det är praktiskt när man ska lösa mord. Hon har också fått förmågan att tänka utanför boxen, något man har stort behov av när man forskar. Det här att klättra ur boxen ibland – en metafor för att göra något som andra troligtvis betraktar som fullständigt vansinnigt – är också något hon fått ärva.
Samtidigt behöver en sådan person någon annan som så att säga drar in en i boxen igen, städar efter katastrofer och putsar till saker och ting samt ger orubbligt stöd.
Detta blev Olivias roll, Karolinas dotter.
För en tid sedan slog det mig plötsligt:
Inte nog med att Karolina är en ”spitting image” av mig. Olivia – insåg jag plötsligt – är ingen annan än min fantastiska laboratorieassistent
Yolande i Sydafrika. Hon drog in mig i boxen gång på gång. Icke desto mindre deltog hon i de mest vansinniga eskapader jag kände mig manad att ge mig på inom forskningen. Och, det var hennes (och alla de andras) outtröttliga kamp mot tjuvjakten på noshörning i Sydafrika som jag ville lyfta fram i min bok Temakryssningen. Yolande och de andra i gruppen är regelbundet ute om nätterna och patrullerar de särskilt drabbade områdena. Och de gör det med risk för eget liv, för tjuvjägarna skjuter för att döda om de blir upptäckta.
